- Bring On The Boulders -

Crimpandets konst

2012-03-08T02:41:00.000-08:00

Lillsjön igen... David "Girly Fingers" Jaksch introducerade mig och Emese för något som i folkmun går under namnet "Triumfatorväggen". En svagt överhängande vägg som inhyser diverse crimpturer och som på sina ställen avslutas med ett antal meter svaig "runout".

David strosar upp för "Svenskt stål", 7A

Jag börjar onekligen känna att utomhusformen börjar ge sig till känna återigen efter en längre period utav inomhusklättring på branta väggar fullpepprade med små crimpers och pinchar. Med en smärre överkapacitet på problem som förr hade bitit ifrån så pass mycket att man hade tröttnat på dem efter någon timme så känns det gött att glida runt i ett område som Lillsjön och bränna av klassiker efter klassiker.

Just denna dag började surmulet från min sida. Värmen i kroppen infann sig inte förrän efter en timma. Det hjälpte förmodligen inte att jag började dagen med att ge mig på en orepeterad (?) Martin Fransson-crimptur från helvetet. Fem meter avverkas på tre move och greppen man går ifrån är allt annat än stora. Martin Fransson hade mage att sätta 7B på åbäket. Det är iofs högt graderat från en kille som fortfarande tycker att 7A är det hårdaste man kan klättra...

"Lappkast". En sandbaggad historia som kräver crimpstyrkan alabama

Efter några försök så värkte mina fingrar mer än vad de gör när man klämmer dom i en bildörr och jag gick på grannen istället. "Svenskt stål", 7A, 8-9 meter hög. Flög av på mitten ett gäng gånger och fick snopet se David Jaksch glida upp utan vidare problem. Under hans fingrar så såg de små crimparna ut som juggar.

Jag gav upp. Min mentala styrka hade nått botten. Men som talesättet påpekar, från botten så kan man bara ta sig uppåt. Fingrarna började äntligen bli någorlunda varma och jag gick direkt på Martin Franssons "Lappkast", 7B och förstod snabbt hur cruxmovet skulle göras. Ett långt skick från ett litet crimpigt undercling, den sämsta horisontella crimpen i mannaminne och ett pissigt fotsteg till ett slopigt grepp en bra bit upp. Hemligheten låg helt enkelt i att crimpa loss för allt vad man var värd och hålla sig nära väggen. Som vanligt när det gäller klättring så är det lättare att veta hur man ska göra än att göra det i praktiken. Nåväl. Cruxmovet satt som ett smäck och väl på toppen så vågade jag mig på en uppgradering till 7B+. En hård sådan... Eller så är det bara jag som inte kan klättra så fort det inte är tillräckligt brant...

Cruxmovet på "Lappkast"

Med nyvunna psykiskt starka krafter så hoppade jag på "Svenskt stål" igen och klättrade den i god stil tills David Jaksch ropade: "Tänkt på att det är ganska högt". Det dummaste man kan säga till någon på en highball. Problemets andra hälft gjordes därför med "Elvis-skakningar" och släpande mage på slabben.

Läcker urtoppning på "Svenskt stål"

Nästa problem, "Vargtass", 7A+, gjordes direkt därpå. En dyno från... Ja, från micro-crimpers.

Med fler krafter kvar så lunkade vi bort till Ravinväggen och jag gjorde kort process med "Liv", 7A+. En oväntat fin travers på juggar. David Jaksch stod och huttrade och ville åka hem så med mina sista krafter så satte jag mig ner och repeterade Jimmykarlssons "Drömmareten ss", 7A. Världens hårdaste 7A, eller så var jag bara trött.

För övrigt så kämpade Emese med en spricktur. Att gå från gigantiska fotsteg inomhus till små knoppar utomhus är ingen enkel femma. Att se någon som inte har samma erfarenhet som en själv slita sig sönder och samman på ett problem är mäkta imponerande och får en att känna sig nostalgisk. Tankarna går bakåt i tiden då man själv halkade runt på små fotsteg i sina Boreal Stinger och försökte campusera alla crux så ofta som möjligt. Emese fick se sig besegrad men de stora blåmärkena över kroppen, den lätt stukade foten och med sina såriga händer så kan hon lätt utse sig till dagens vinnare och kämpe.

FOTO: EMESE TOT

Lillsjön - Området som bouldervärlden glömde

2012-03-04T14:27:00.001-08:00

Lillsjön… Området som stod ut som Östergötlands största och mest populära boulder-destination för 8-10 år sedan.

Lillsjön… Området som föll i glömska då vissa hängivna individer började upptäcka nya block i andra skogar.

Tro det eller ej, men det finns faktiskt folk som fortfarande ränner runt i Lillsjöns skogar och klänger på de otaliga väggarna som förr iklädde sig rollen som ett andra hem åt legender såsom Olle Wehlin.

En utav de fåtaliga klättrarna som fortfarande hänger runt i skogen är David Jaksch. Mannen, myten, legenden som utan tvekan kommer att uppnå minst samma status som Olle Wehlin, om inte mer. Sina kvinnohänder till trots så kan han klättra. Och han gör det bra.

Varför han dras till just klättringen i Lillsjön var för mig en gåta. Till en början trodde jag att hans förkärlek till område kunde ha något att göra med ren och skär galenskap eller idioti. Ingen annan klättrade ju där och därför kan det ju knappast vara värt ett besök… Eller? Jag hörde historier om denne David Jaksch som strosade runt ensam i Lillsjöns skogar där han skickade hårda klassiker och skräckinjagande highballs. I mina öron lät David Jaksch mer som någon slags mytologisk figur än en levande dödlig. Jaksch… Jag hade en bild utav denne Jaksch etsad fast i min enfaldiga hjärna där han sprang runt med groteskt stora underarmar (läs Jimmykarlssons underarmar) och krossade grepp med sina enorma labbar till händer iförd en tysk nazihjälm.

Nu så här i efterhand, efter att ha blivit guidad i Lillsjön utav denne fantastiska filur, så inser jag hur fel jag hade. För det första är inte Lillsjön ett område att förkasta. Det finns en hel drös boulders i området som bjuder på makabra och spektakulära rörelser. För det andra så har David Jaksch inga groteska Jimmykarlsson-underarmar eller stora händer. Han kan inte krossa grepp med ren styrka och hans tyska efternamn till trots så äger han ingen nazihjälm. Nej. Han är inget som man trodde han skulle vara. Han är så mycket mer.

Under två kortare tillfällen så har David visat mig några Lillsjö-klassiker. En utav dessa var "Olles slope", 7B+. Ett font-problem på granit. Stora slope-grepp och slope-crimpar med en horibel mantling. Ett problem som jag skickade till FA-herren Olle Wehlins ära och som kändes omöjlig till en början men relativt enkel när jag slutligen förstod hur man klättrar utomhus igen.

Ett annat problem som jag fått äran att göra är "Moby Dick ss", 7B+. Först klättrad utav den sagolika uppenbarelsen Erik "Farsan" Carlsson för 8 år sedan. "Moby Dick ss" är ett brantare spektakel med en hälkrok som heter duga och delikata kroppspositioneringar. Man klättrar på härliga incutcrimpar som leder till en mantling klurigare än de flesta. Dagen till ära så gjorde jag ett alternativt insteg till ovannämnda problem som fick det intrikata namnet "Moby's Dick".

Lillsjön har fått David Jaksch att blöda. Lillsjön har gjort honom oerhört frustrerad och tärt på hans annars så stenhårda psyke otaliga gånger. Lillsjön har skrämt skiten ur honom och till och med brutit ryggen på stackaren. Jag kunde till en början inte förstå varför han fortsatte och fortsätter att åka tillbaka dit. Efter den här helgen så har han öppnat mina ögon och givit mig förståelse. Jag tror att jag ska åka dit i morgon igen.

Cirkus i Västervik

2012-02-29T11:54:00.002-08:00

Solens barmhärtighet i form utav rogivande värme vandrade över östkusten och uppmuntrade fåglar att sjunga serenader till vårens ankomst. Jag, Emese, Jimmy och David förväntade oss en klätterdag utan dess like. Det fantastiska vädret till trots så var precis all sten vi såg blött. Det kändes som att gudarna illvilligt drev gäck med oss.

Första anhalten blev Mommehål-stenen. Den dröp utav vatten så vi begav oss vidare mot Västervik och VO-stenarna.

Se på fan! Det var blött även där... Den molande huvudvärken som följt med mig från sängen tycktes ännu värre när hopplösheten knackade på mitt medvetande. Den enda utav oss som vägrade ge upp var Jimmykarlsson som genast lät handduken tala då han snabbt och smidigt torkade upp den torraste bouldern "Circus", 8A. Då han målmedvetet skapade ett moln utav krita över problemet så kunde man tro att han aldrig gjort något annat.

En miserabel herre med huvudvärk, sorgsen över vätan

"Circus" blev torr och Jimmy började jobba in rörelserna. Efter fem minuter hade han hittat beta på hela problemet förutom startmovet. Alla trodde vi att processen skulle göras kort med "Circus" men efter en timmes nötande på startflyttet så började vi misströsta.

Jimmykarlsson, betamagikern från helvetet gled snabbt igenom "Circus" förutom startmovet

Då, som en skänk från ovan, så klev jag, Sammy Dahlman, fram. Huvudvärken ersattes av en släng utav jädrar anamma och efter att ha spottat mig i nävarna och tryckt in en välsmakande snus så började jag arbeta. Jimmykarlsson, häl- och tåkrokarnas mästare, försökte göra movet med en tåkrok. Alla som sett mig klättra vet att en tåkrok sällan är att föredra för en herre som jag med överdrivet stela ben och en vadmuskulatur som kan jämföras med en femårings. Jag lät musklerna tala och tog startgreppen, två sidotag, klev på i en hedervärd laybackposition och skickade efter den goda crimpen som följde därefter.

Sammy Dahlman, en skänk från ovan?

Första movet spred en osedvanlig, dyster stämmning över oss innan den ultimata betan visade sig

Därpå bjöd problemet på ett antal lättare tåkrokar, hälkrokar och en enkel finish. Jag hade gjort "Circus", 8A på relativt få försök. Jimmykarlsson bytte ut sin beta mot min efter en kort stund och skickade problemet i oerhört god stil. Vi kom snabbt överens om att problemet snarare håller 7C då vi möjligtvis hittat bättre beta. Mycket fint problem som rekommenderas starkt trots att det inte ser mycket ut till världen.

En utav två hälkrokar som satt som handen i handsken med Davids nyinköpta skor. Man tackar, bockar och bugar för lånet

Cirkusartisteri. En publikfriande pose som hade stått ut på vilken världscuptävling som helst

Nöjda men ändock besvikna. Hade det varit torrt så hade vi kunnat göra så mycket mer

Emese ville testa sina nyvunna färdigheter efter en hård träningsperiod inomhus över vintern och kämpade godhjärtat på den enda bouldern som fanns på stenen som inte var 7B. Med en pojkväns stolthet så säger jag att hon gjorde oerhört bra ifrån sig och om man kunde klättra med enbart vilja så hade hon gått 8B som om hon klättrade på en stege. Den här gången fick hon se sig besegrad utav en illvillig spricka men ge det lite tid så kommer hon komma tillbaka och klättra problemet lätt som smör och le åt sina tidigare bataljer med sprickan.

En tapper ung dam ger prov på sina nyvunna färdigheter

David Jaksch satt i solen hela dagen och lät sina flickaktiga fingrar gå över sin nyinköpta iPhone.

En utav många människor som kommer hamna på rehab för mobilberoende?

David Jaksch, fast i Angry Birds- oct Wordfeudträsket

FOTO: EMESE TOT

"... and thus we took the gaytrain straight into the sunset"

2012-01-06T08:38:00.000-08:00

Så var det dags för årets första utomhuspremiär. Med mina två trogna vapendragare David Jaxxx och Jimmykarlsson så lämnade jag motvilligt tryggheten och värmen som min insuttna soffa avger för att kliva ut i kylan. En kyla som kom att både fördärva och försköna dagen.

Fördärvelsen kom i och med första valet utav boulderproblem. Vi hade ögonen inställda på Erik Carlssons "Erik Carlsson kan också vara bäst", 8A. Jag vore naiv om jag inte erkänner så här i efterhand att vi måste varit helt dumma i huvudet när vi trodde att det skulle gå väl. En två-movare, hård som attan på små grepp och inget runtomkring att värma upp på... Vi försökte i alla fall. I köld och under smärta så lät vi dock skratten hagla titt som tätt och när vi insåg att värmen aldrig skulle påbörja sin vandring genom våra kroppar i det skugga köldhålet så körde vi därifrån.

David Jaxxx på Sammy Dahlmans "... and thus we took the gaytrain straight into the sunset", 7C

Någon tipsade oss någon gång om ett block i närheten där ett sittstart-projekt skulle finnas. Vi begav oss dit i hopp om större grepp. Sittstarten visade sig innehålla en micro-crimper men den slet David Jaxxx bort med sina ovanligt små och feminina pianofingrar. Kvar blev ett litet sidotagshål som både Jimmy och David crimpade. Själv drog jag fram mina manliga monsterlabbar och pinchade åbäket.

David Jaxxx stirrade hänfört och gömde skamset sina pinsamt små händer i fickorna.

Första flyttet, det definitiva cruxflyttet, visade sig vara bra mycket svårare än vi först trodde. Jimmykarlsson kom som vanligt på betan och jag hade turen att skicka åbäket innan alla blev för trötta. Med FA utav "... and thus we took the gaytrain straight into the sunset", 7C, så sitter jag här i värmen och tänker tillbaka på historien bakom namnet med ett leende på mina läppar.

Tack Jimmy och David för att ni visade mig en helt ny värld.

"Flying Dutchmen" - Blod och tejpbrist

2011-12-01T08:02:00.001-08:00

För ovanlighetens skull så begav jag och Jimmykarlsson oss ut för att klämma på naturlig granit. Kan knappt minnas senaste gången vi klurade beta tillsammans utomhus...

Förra året fick vi en liten guidad tur utav Stefan "Raz" Rasmussen i ett område vid namn Forsby. Dagen till ära så bestämde vi oss för att återvända och prova en boulder vid namn "Flying Dutchmen", 8A, som vi gick bet på sist. Väderförhållandet var en gnutta bättre idag och skiljde sig förmodligen med tjugo grader från sist.

Uppvärmning skedde på slutflytten. Balansigt och djävligt på en aretkant... Därefter var det dags att hitta beta på detta eminenta tak-problem. Tå-jam, avlåsningar i lösa crimpers och ett flytt från ett undercling-liknande grepp upp runt en bulle till en list där bröstet måste upp i taket och huvudet vridas in för att man ska nå. Lekstuga helt enkelt.

Smack smack. Andra länkförsöket och jag stod inför sista flyttet till en mossig jug. 2A om man ska börja prata grader. Till min förtvivlan så hade jag kavlat upp ärmarna på understället som sakta hade strypt blodflödet ut i armarna så jag var totalt sönderpumpad. Flög av och fick börja om.

Fick flapper på lillfingret. Blödde ymnigt. Varken jag eller Jimmy hade tejp.

Slirade runt på nersölade, blodiga grepp i taket och insåg att det aldrig skulle gå. Hittade dock en gammal, använd tejpbit i facket på kritpåsen till min yttersta glädje.

Tejpade på och skickade problemet.

Jimmy letade beta och hittade skumma hälar och tåkrokar men blev för trött. Maxstyrkan borta efter lite för mycket repklättrande.

Sen la jag ner någon timma på att hitta ny beta till "Revolver", 7C+, efter att en liten men ack så användbar klack lossnade då vi började köra. Hittade riktigt fin beta och var allmänt nöjd.

Började blöda på pekfingret. Halkade runt på slopers en stund. Hittade ingen använd gammal tejp.

Gav upp.

(Bilder kommer förmodligen på cafeclimb.blogspot.com)

Tillbaka till början

2011-11-05T14:30:00.000-07:00

Så begav jag och Emese oss ner till de mörka, blockrika skogarna där det hela en gång började. Värnamo, en gudsförgäten stad där mina händer för första gången klämde sten och skapade ett beroende som aldrig tycks ge vika.

Skogen. Hem åt blocken.
Skogens egna heltäckningsmatta gjord utav tjock, grön mossa värmer
Moder Jord lite extra under en redan ovanligt varm höst

Mina föräldrar bor mitt ute i skogen med diverse ensamstående block och mindre områden nära till hands. Självklart har det mesta redan skickats men det finns ändå några ogjorda pärlor kvar på de hittills funna blocken. För ungefär tre år sedan så satte jag upp en fin liten compression-boulder som fick namnet "Sticker" 7C, och om jag inte mindes fel så funderade jag redan då på en möjlig lågstart på en uppenbar hylla.

Sista skicket på Sticker Low

Väl i Värnamo sökte jag och Emese upp blocket som kräver lite smygande över ko-hagar och genom trädgårdar för att nås. Minnet hade inte svikit mig och lågstarten visade sig inte bara möjlig men även fin, hård och estetiskt tilltalande.

Efter en hel del beta-klurande kom jag fram till, förmodligen, enklast möjliga sätt att göra detta compression-monster på och inväntar morgondagen för lite hud och färdigvilade muskler.

Idag fick bli någon slags vilodag då allas vår Fader Viktor guidade runt oss på ett mindre område vid namn Hattebo som bar en hel del lättare problem i sitt sköte. Grundidén var att förstöra sig på hårdare projekt vid ett annat område men vi blev ivägkörda utav skogstokiga jägare med "happy triggerfingers". Nåväl. Dagen blev en riktig höjdare då riktiga "oldschool" granit-problem gick ner i mängder. Både jag, Viktor och Emese rev av boulder efter boulder i de lägre registerna. Det kändes onekligen skönt att klättra problem som liknar de man en gång i tiden började sin klätterkarriär på.

Emese fick klättra fina problem på granit och var mer än allmänt nöjd

Inte enda gången som Emese överraskade sig själv idag. Man blir snabbt påmind över ens egna
glädje under den tid då man klättrade utomhus för de första gångerna

Första gången ute med "Vickan" på år och dar. En nöjessam tillställning utöver det vanliga

Mr. "Bouldering är ingenting utan fika" himself

Långesedan man gjorde nyturer runtomkring Värnamo

En bild som ensam beskriver dagen

Foto: Emese Tot

La Sportiva Legends

2011-10-23T01:15:00.000-07:00

Ett smärre gäng starka herrar planerade att visa upp sina makabra skills igår kväll på klättercentret i Stockholm. Jag, Emese, Jimmy "billy" Karlsson och David tog således vårt pick och pack och gjorde en impulsartad bilresa upp till hufvudstaden.

Uppvisningen gjordes i tävlingsformat där 5 problem mellan 7C+-8B/+ skulle avverkas på knappa 1,5 timme. Och vilken uppvisning det blev... Publiken betedde sig som inbitna fotbolls-fans när diverse klättrare skuttade, föll, klämde, drog, flexade muskler och klarade ett problem.

5 nervösa fjolårskalvar

Daniel Woods på det smått tekniska första problemet

Adam Ondra upplever barndomens glansdagar i den inovativa gungan på probem nummer 2

Andy Gullsten på det långa problem nummer 3

Adam Ondra x2 på problem nummer 4 som bjöd på publikfriande dynos och annat smått och gott

Daniel Woods lär Adam Ondra hur jänkare skakar hand

Daniel Woods bjuder på anatomi-lektion på problem nummer 5

Den lycklige vinnaren som flashade 4 problem och gjorde ett på second go

Slutligen så stod en ranglig Adam Ondra på vinnarpodiet och log som bara ett tjeckoslovakiskt underbarn kan. Efter följde ryssen Dimitry Sharafutdinova, jänkaren Daniel Woods, Paul Robinson och sist men inte minst finländaren Andy Gullsten.

Foto: Emese Tot

Den vita lejoninnan

2011-10-04T12:27:00.000-07:00

Efter mitt och Jimmys Marstrand-besök förra veckan så bestämde vi att vi skulle göra ett återbesök denna tisdag. Jimmy ville ha revanch på "Prophesy", 8A, och jag ville göra "Den vita lejoninnan", 8A+. Mina utsikter var inte stora då jag legat vaken halva natten med halsont.

Nåväl. Då den vänstra areten inte ingår så kunde jag inte använda Jimmys finbeta som vi använder till "Prophesy" som innefattar en tåkrok. Efter en massa beta-klurande med Jimmy så fick jag till en beta som funkade någorlunda. Lyckades förvånansvärt nog flåsa mig uppför "Den vita lejoninnan" (3:e repetitionen?) som nog är ett plus hårdare än "Prophesy".

Min bättre hälft, fröken Emese Tot, drog med sig sin kamera för att experimentera med lite filmande och fick ihop sin första lilla klätterfilm.

Jimmy kom närmre än någonsin på "Prophesy" men det räckte inte hela vägen hem. Det ryktas om att han ska hem och hänga i greppbrädan hela helgen.

"Prophesy"
Jimmy "Billy" Karlsson var stark, riktigt stark... Men ibland tänker han lite för mycket

Beta-klurande på hög nivå

Jag skickade även "Primitiv", 7C, på första försöket efter att ha fått till startmovet för första gången. Femstjärnigt problem om man kan nå crimpen utan att släppa fötterna.

"Primitiv"

Hade lite energi kvar mot slutet och klängde lite på "Goofhead", 8A, som jag gjorde förra året.

"Goofhead"

Foto & film: Emese Tot

Tävling i hallen

2011-10-03T08:47:00.000-07:00

Så var det dags att arrangera en liten tävling inför säsongsöppnandet utav klätterhallen här i Norrköping. Jag och mr Jimmykarlsson la ner två dagar på att skruva ner och skruva upp boulders. Ett jäkla slit som gav utdelning i och med nöjda tävlingsdeltagare. 31 boulders i kvalet, 2 finalproblem på dam- och herrsidan och 1 superfinal på herrsidan fick vi ihop.

De sex finalisterna

Vinnarparet
Love utlovade giftermål om de båda skulle vinna. Datum ej satt ännu.

På herrarnas sida blev det så pass jämt mellan Love och Erik att jag och Jimmy fick fixa ihop en superfinal. Eftersom vi hade druckit berusningsmedel i några timmar och såg ut som på bilderna nedan så förstår vem som helst att superfinalen blev lite utav en pärs att snickra ihop.

Efter tävling och grillning så gick vi tydligen ut på puben.

Stavsjö projekterande i annan form

2011-09-29T08:58:00.000-07:00

Emese här.

Jag fick för mig att man faktiskt kan göra annat på de vackra stenblocken i Stavsjö än att bouldra, så jag släpade med mig en modell och en make-up-artist och började leka loss. Det här är bara början på projektet, men i alla fall ett smakprov!

Eftersom vi rejsade mot dagsljuset och fastnade i inte en men TVÅ bilköer på E4an fick Tilda sminka Christine i bilen. (Inga modeller kom till skada under denna inspelning)

Samy D, gravt missnöjd med sin roll som chaufför/fotoassistent efter en hård dag i Västervik.

Last touch innan plåtning.

Prophesy

2011-09-28T11:05:00.000-07:00

Igår infann sig det bästa, så kallade, klättervädret i mannaminne. En vilodag var dock inplanerad på just denna dag och som den principfasta man jag är så satt jag hemma och odlade hudlager. Planen var ju att åka ut idag med min ständige vapendragare Jimmykarlsson. Självklart så ersattes det fina vädret med svettig, fuktig värme över natten men vi begav oss ut till Marstrand ändå.

Fukten till trots så gick jag "Prophesy", 8A, efter lite betakorrigeringar med Jimmy "The magician" Karlsson. Magikern himself var bra nära och blicken jag fick när vi begav oss hemåt utlovade dagsflash vid nästa besök.

"Prophesy"
Foto: Jimmy Karlsson cafeclimb.blogspot.com

Flög av sista flyttet på "Den vita lejonninan", 8A/+, också. Det var väl lite onödigt men trötthet och fukt är ingen bra kombination.

Emese kunde inte följa med den här gången heller. Hon var, precis som alla kvinnor som är något, fullt upptagen med att uppvakta Robert "Kungen" Larsson

"Own Lee buy the knight" -eller- Finbesök a'la Vleugels

2011-09-27T13:52:00.000-07:00

Numera göteborgaren John Vleugels Antonssons insisterade prompt på en liten träff i söndags då han lyckats skapa en liten lucka i vaktandet utav barn under sin pappaledighet. Både jag och John har nyligen rakat av oss våra tillfälliga men ack så prydliga mustascher och gick mest runt i Höversby och Knutstorp och kände oss nakna.

Höversby-besöket påbörjades med ett skick utav ett litet projekt jag provade för något år sedan. Problemet fick namnet "Own Lee buy the knight", 7C+, och går på "Ronin-blocket". Starta i juggen tillhörande "Silverado", klättra snett upp åt vänster och avsluta i "Only by the night". Ett problem som visade sig bjuda på utmärkt klättring. Smygande på små, vassa crimpers, ett dynamiskt move till en sloper och ett lättare avslut med en sluttande sten i ryggen.

FA utav "Own Lee buy the knight", 7C+. Crux-movet blir en aningen enklare när vänsterfoten sitter kvar.

John brände av "Guns 'n' roses", 7C, efter intensivt beta-letande, fall från toppen, några koppar kaffe och Daim.

Fader Vleugels på "Guns 'n' roses", 7C.

Som jag nämnde ovan så besökte vi även Knutstorp. Ett besök som slutade som ett Knutstorp-besök oftast slutar numera. Vi gled runt och klämde på diverse problem. Punkt.

Emese stannade hemma med sin polska vännina Parkour, tittade på TV och åt popcorn, därav den låga kvaliten på bilderna...

Foto: John och Sammy med mobilkamera...

Stavsjö projekterande

2011-09-26T13:54:00.000-07:00

Stavsjö erbjuder en hel del probem där de allra finaste drömlinjerna fortfarande bjuder på aggressivt motstånd. En utav de mest majestätiska linjerna jag skådat någonsin känns milslångt bort.

Über-prow på "Wighart"-blocket

Hulken-projektet spottar av en på sista movet in i ståstarten som därefter blir något utav en formalitet.

Efter tre compression-move på blankslipade grepp

kommer sista hårda flyttet

Sittstarten i sprickan på baksidan utav "Köpman Wighart"-blocket ligger också och väntar på starka klättrare i längdspektrat 1,90 m+.

Lördagen i Stavsjö slutade som vanligt med ett stort sug efter hårdträning så att man möjligtvis någon gång inom en snar framtid släcker dessa projekts hånleenden.

Inget sänd den här gången heller. Men det börjar närma sig...

Foto: Emese Tot